Dystopin får gro fritt i den Artificiella Intelligensens tidsålder. Att en dag bli bortautomatiserad. Ombedd att packa ihop sina saker och bege sig hemåt.
Det som borde vara en befriande utveckling för diverse kontorsarbetare vars rollbeskrivning får hjärtat att hoppa över ett par slag vid djupare tanke kring frågan: “behövs jag här?”. De vilka robotarna erbjuder en spark i baken och en uppmaning att “gör något av dina dagar här på jorden”.
You.
Only.
Live.
Once.
Samtidigt finns det mer reella problem som förtjänar vår oro. Vem du är i relation till din omgivning. När utvecklingen exploderar måste du rappa på för att inte hamna två steg bakom.
Försumbart? Ja, kanske.
Kanske…
En grupp män pratar fotboll. Ett lag har vunnit ligan och en av männen kan knappt så still, än mindre vara tyst. Mitt i sin entusiasm tar han ett steg ur konversationen och försvinner in i sin mobil. Snart är han tillbaka, men nu är det mobilen som för hans talan. Eller sjunger.
“Jag har gjort en låt med AI.”
Han vrider upp volymen.
“Den är fan riktigt bra asså. Det tog bara tre minuter att göra den här.”
De andra männen utbyter blickar.
“Det är helt galet vad man kan göra med AI. Jag bara skrev in här… Se… Man väljer vad den ska handla om, vilken känsla, typ av röst. Det tog tre minuter och låten är ju riktigt, riktigt bra. Eller hur? Jag hade lyssnat på den här.”
Han har snappat upp några ord i refrängen och nynnar med.
“Asså testa själv! Här… skriv in vad den ska handla om.”
“Haha, nää… kör du, jag vet inte.”