Things Written

Texter

  • Omgiven av människor

    En grupp småkillar leker.
    “Jag minns inte Patrik med långt hår.”
    “Han är ganska ful.”

    Två barn leker i sandlådan. Deras mammor står bredvid.
    “Det är så fint ute i Saltis. Vi var där nu i helgen.”
    “Jag vet. Men jag hörde nu. Husen där ute är ju 30, 40 miljoner. Minst.”
    “Aaa…”
    “Ja…”
    “Det finns fina ställen i Nacka också.”
    “Mmm.”

    En man går längs tunnelbanevagnen. Han håller en kopplad hund i ena handen och en korv med bröd i den andra.

    Han ser ut som man ofta gör när hunden är livets mittpunkt. Rafsig. Rufsig. Klädd i jordiga toner och väldigt mycket hår i den stickade tröjan.

    Med jämna mellanrum tar han en tugga av korven och låter tuggan trilla ur munnen ner på marken så att hunden kan äta upp den.

    En kvinna sitter längst bak i bussen och har telefonmöte. Utöver kvinnan, en äldre man och jag är det inte många passagerare.

    Kvinnans plan att vinna nya kunder genom partnerskap i fjärran länder fyller upp bussen. Den äldre mannen är röd i ansiktet.
    “Jävla…”, han skakar på huvudet, “det var då själva…”
    För honom är bussresan en stund av stillsamhet och eftertanke. Inte säljstrategier.

    När han kliver av bussen ställer han sig utanför fönstret vid kvinnans plats och blänger på henne. Hon ser honom inte och bussen kör vidare.

    Jag känner droppar mot min axel och sträcker ut en hand för att bekräfta att det har börjat regna.

    På torget står en ensam man. Mot hans axel vilar en stång med en kubansk flagga. Han blickar ut i luften.

    Ett studentflak kör förbi och flakåkarna brölar med till Håkan Hellström:
    Res dig efter varje smäll
    Du har en ängel på din axel
    Din tid kommer
    Din tid kommer

    Regnet tilltar. Mannen blickar ut i luften.

  • Diskbänksdystopi

    Dystopin får gro fritt i den Artificiella Intelligensens tidsålder. Att en dag bli bortautomatiserad. Ombedd att packa ihop sina saker och bege sig hemåt.

    Det som borde vara en befriande utveckling för diverse kontorsarbetare vars rollbeskrivning får hjärtat att hoppa över ett par slag vid djupare tanke kring frågan: “behövs jag här?”. De vilka robotarna erbjuder en spark i baken och en uppmaning att “gör något av dina dagar här på jorden”.

    You.
    Only.
    Live.
    Once.

    Samtidigt finns det mer reella problem som förtjänar vår oro. Vem du är i relation till din omgivning. När utvecklingen exploderar måste du rappa på för att inte hamna två steg bakom.

    Försumbart? Ja, kanske.

    Kanske…

    En grupp män pratar fotboll. Ett lag har vunnit ligan och en av männen kan knappt så still, än mindre vara tyst. Mitt i sin entusiasm tar han ett steg ur konversationen och försvinner in i sin mobil. Snart är han tillbaka, men nu är det mobilen som för hans talan. Eller sjunger.

    “Jag har gjort en låt med AI.”
    Han vrider upp volymen.

    “Den är fan riktigt bra asså. Det tog bara tre minuter att göra den här.”
    De andra männen utbyter blickar.

    “Det är helt galet vad man kan göra med AI. Jag bara skrev in här… Se… Man väljer vad den ska handla om, vilken känsla, typ av röst. Det tog tre minuter och låten är ju riktigt, riktigt bra. Eller hur? Jag hade lyssnat på den här.”
    Han har snappat upp några ord i refrängen och nynnar med.

    “Asså testa själv! Här… skriv in vad den ska handla om.”
    “Haha, nää… kör du, jag vet inte.”

  • En otrolig möjlighet

    Som småbarnsförälder har man generellt sett tre möjligheter till ensamtid:

    • Att komma på att man har glömt köpa något på ICA och erbjuda sig att ”snabbt springa till butiken och köpa det” (efterföljt av en lätt suck och ”ja, det är lugnt… jag fixar det”).
    • Att gå upp tidigt eller gå och lägga sig sent (även om agerande som ytterligare begränsar sömnen ska övervägas med varsamhet).
    • Att gå på toa.

    Men om några dagar står Jupiter i vinkel till Mars, vilket (om man kan sin astrologi) innebär att jag har två hela dygn av ensamtid. 48 timmar mitt i veckan utan jobb och barn.

    Ett vitt papper.

    Det här är ingen nyhet för mig, allt blev klart för flera månader sedan. Men det som då var för abstrakt för att ägna en djupare tanke, har nu blivit en realitet. En möjlighet att göra allt det där…

    Dricka en bärs med vänner.
    Se den där ganska långa och ganska gamla filmen som jag aldrig lyckas skohorna in på vår ”att se”-lista till våra filmkvällar på söndagar.
    Spela en golfrunda.
    Cykla till Söder.
    Läsa klart min bok så att jag kan börja på den där andra boken som verkar riktigt bra.

    Jag börjar så några frön som eventuellt kan gro till schemapunkter under mina 48 timmar. Någon säger ”ja, jag kan tänka mig en golfrunda”, någon säger ”ja, vi tar en bärs”.

    Och ungefär där vänder det.

    När skisser börjar ta form på mitt vita papper omvandlas den otroliga möjligheten till skuld, beslutsångest och en stänk av klaustrofobi. Varje dörr som öppnas innebär att tre stängs. Och tänk om jag går in genom fel dörr. Jag har ett ansvar mot mig själv och alla runtomkring mig, min familj, att inte gå in genom fel dörr.

    Om jag ska spela golf måste jag spela bra.
    Om jag ska se en film får det inte vara något massproducerat Netflix-strunt eller Jacob Elordi i huvudrollen.
    Om jag ska cykla till Söder måste jag ruttoptimera och inte hamna på tidsödslande bakgator.
    Om jag ska dricka öl måste den vara av rätt sort, serveras i ett bra glas och ha precis rätt temperatur.

    Jag tittar ner på mitt inte längre helt vita papper. Vad ska jag ta mig till?

  • Parken

    Ingen plats i staden följer årstiderna som parken. Från vintermånadernas dvala till att solens värme öppnar sin famn framåt vårkanten och bjuder in till umgänge.

    Och människorna tackar ja till inbjudan med vändande post. De som under vintern varit förpassade att spendera sin fria tid i hemmets inrutade tillvaro, kan nu beblanda sig med gamla vänner och nya bekantskaper.

    En högstadieklass har slutat för dagen och äntrar fotbollsplanen och delar upp sig i två lag. Jackor och skor åker av och en känsla av lekfullhet sprids med vårbrisen.

    Det ena laget gör 1-0.
    2-0.
    2-1.

    En kille med luggen i ögonen rör sig förvirrat i ena hörnan av planen och försöker undvika bollen.
    En kille skjuter allt vad han har och tittar bort mot ett gäng tjejer som inte tittar tillbaka.
    En stor kille med häng lägger krokben på en annan, tar bollen och gör 2-2.
    ”Eey! Vafan, inget mål! Frispark!”, ropar någon.
    Killen slår ut med armarna och säger, ”min älskade vän, enligt min åsikt var det inte frispark”, men med ett språkbruk jag väljer att inte replikera här.
    Killen som fick krokben gråter. Någon gör 3-2 men få bryr sig. Killen med häng fortsätter sprida opassande ord runt sig. Tjejgänget reser sig och går bort mot ICA.

    Solen och vårbrisen gör vad de kan för att hålla stämningen uppe, men skor och jackor tas på igen och snart står planen tom.

    En ensam man tar ett par trevande steg in i parken.
    Skannar av området med blicken.
    Söker.
    Snart har han hittat vad han letar efter.

    När han rör sig mot sitt mål är stegen inte längre trevande. De för honom mot tre vänner som kickar boll. När vännerna gör paus i kickandet börjar mannen visa rörelser med armarna. Knytnävarna flyger fram i den tomma luften framför honom.

    Entusiasmen sprider sig när han ser att de tre vännerna apar efter. Han rotar runt i sin väska och plockar upp ett par boxhandskar. Tröjan åker av. T-shirten ryker också. Han ger handskarna till en av vännerna och gestikulerar mot sin mage. Vännen ser tveksam ut.
    ”Jo, jo, asså jag lovar. Kompis kom igen.”
    Vännen tittar på de andra vännerna.
    ”Asså det är lugnt. Kör nu!”
    Mannen står framför dem och spänner sina magrutor. En av vännerna tar en handske och slår mannen tre gånger i magen. Mannen gäspar. Tre nya slag. ”Haha, slå kompis.”

    Vännerna tar på sig sina skor och jackor och lämnar parken.

    Mannen skannar på nytt av området med blicken.
    Söker.

    Med kvällens intåg letar sig de sista människorna hem. I hemmet erbjuds de några timmar av förutsägbarhet innan solen återigen sträcker ut en arm och säger, ”kom, följ med mig till parken”.

    Och människorna tackar ja.

  • I symbios

    Dagarna följer en oföränderlig rytm. Varje morgon fylls gatorna när människorna tar sig till sina arbeten för att sedan tömmas sånär på några pensionärer, föräldralediga och gymnasieelever som slår ihjäl tid. På samma sätt fylls de runt lunchtid och strax innan middagstid.

    Kontorsarbetaren stryker sin skjorta och går på sina möten. Blomsterhandlaren på torget ställer fram sina växter på morgonen och plockar in de som inte blivit sålda vid dagens slut. Brevbäraren betar av sin rutt.

    Människorna vallas genom dygnet fram till helgen då fyrkantighetens hör rundas av något och man kan ta dagen som den kommer.

    Klaustrofobiskt kan tyckas. Men akta dig för att önska för stora hack i rytmen.

    Jag var på Åhlens precis vid öppning. Bara en snabb grej. In och ut, och sedan vidare i livet.

    När dörrarna slås upp överrumplas jag av 20 personer uppradade i en applådtunnel. Det jublas, det spelas musik, en godisskål trycks upp i mitt ansikte, jag erbjuds en ballong att hålla i handen.

    Jag drabbas av något som liknar torgskräck och springer lätt hukad mot slutet av tunneln. Där möts jag av en person vars uppspelthet gör att hon inte kan stå still, ”Välkommen till HAPPY DAYS på Åhlens!”

    ”Tack. Vart har ni rullar för att få bort ludd från kläderna?”
    Hon dansar fortfarande, ”På modeavdelningen!”

    ”Hej, vart har ni rullar för att få bort ludd från kläderna?”
    ”Dom brukar finnas i kassan.”

    ”Hej, vart har ni rullar för att få bort ludd från kläderna?”
    ”Vi har bara påfyllningsrullar här. Fråga på hemavdelningen.”

    ”Hej, vart har ni rullar för att få bort ludd från kläderna?”
    ”Dom är tyvärr slut. Men vi har påfyllningsrullar.”

    Jag träffade Niklas. På tisdagar och fredagar är Niklas rökeri öppet. På morgonen drar han i gång kaminen som sedan står och puttrar hela dagen. Först eldar han med björk. När björken har satt sig fyller han på med enris. Björkens bark måste vara torr, annars smakar det beskt. Han röker ren, röding och regnbåge.

    När det inte är tisdag eller fredag fiskar Niklas, eller plockar svamp, eller plockar hjortron.

    Niklas kan prata länge om sitt rökeri, men vi avbryter. Vi måste vidare.

    Jag ler när jag sätter mig i bilen.

  • En promenad

    Maskiner blåser bort gruset från gatorna. Det är definitivt. Dunjackan byts mot en trenchcoat. Uppförsbacken planar ut. Köldbitna, krökta kroppar rätas ut och möts av solen.

    En bekant passerar. Han har solglasögon.
    ”Tjena.”
    ”Tjena.”
    ”Allt bra?”
    ”Bra, du?”
    ”Äe, bakis.”
    ”Ajdå.”
    ”Mm.”
    ”Vi ses.”
    ”Tja.”

    En butik spelar Days Go By med May Erlewine och Woody Goss.

    Who knows what time is gonna do
    All I know is a simple truth
    I like watching the days go by with you

    En man spelar ett parti boule i ensamhet. Kloten flyter genom luften i jakt på lillen. Jag kan inte se vart de stannar, men jag inbillar mig att det är nära. Jag avundas.

    En kvinna joggar förbi i barfotaskor (med separata tår) och trippande löpsteg. Jag sväljer en sur smak i munnen.

    Det kommer en doft av nylagd asfalt från ett vägarbete. Doften övergår i varm Tosca-bulle som precis har plockats ur mikron från en 7-Eleven precis intill.

  • Inget nytt under vårsolen

    ”Gud skapade människan till sin avbild.”
    Skapelseberättelsen, Första Moseboken

    Runt hörnet ligger en butik. Butiken är en antikhandel. En plats som får somliga att lysa upp av förhoppning att fynda, och ger somliga en plötslig huvudvärk som får dem att vända i dörren.

    Butiksägaren är inte född igår. Han vet att många vänder i dörren, så när vädret tillåter placerar han delar av sitt utbud på trottoaren så att man närapå snubblar över sakerna när man svänger runt hörnet.

    Två män kommer gående längs gatan. De sicksackar genom butiksägarens noggrant utplacerade bråte. En av dem skyndar förbi, men den andre stannar till. Han har fått syn på något. Han står framför objektet som om någon kortslutit hans rörelseförmåga. Framför honom på marken står ett foto (ca 40x30 cm) med fyra kvinnor på. Kvinnorna står på rad med ryggen vända mot kameran endast iklädda bikiniunderdel.

    Under vad som känns som en hel förmiddag, men snarare är någon sekund, är fotot allt som existerar för mannen. Plötsligt, nästan robotlikt, vrider han huvudet mot den andre mannen (som hunnit några meter ner längs gatan) och höjer armen och pekar på fotot.

    Där står han tyst och stilla, likt statyn av Gustav II Adolf när han pekar ut ”här ska Göteborg ligga!”, tills hans följeslagare börjar undra vart han har tagit vägen och vänder sig om.

    Deras blickar möts men inga ord utbyts. Mannen längre ner på gatan följer pekfingrets riktning med blicken och får syn på fotot. Deras blickar möts igen. Ett leende sprider sig över deras ansikten och de ger varandra en nick innan de fortsätter sin promenad i vårsolen.

  • Jehovas Vittnen

    Problemet när man pratar med ett av Jehovas Vittnen är att konversationen eskalerar snabbare än vad jag är bekväm med.

    Där går jag en solig eftermiddag i parken. Jag tänker på vad jag ska handla till middag samtidigt som jag försöker se obrytt cool ut inför ett gäng 25-åringar som passerar. Jag tittar nonchalant åt sidan för att inte få ögonkontakt med dem, men i stället möter mina ögon en kvinnas blick. Hon tar några snabba steg fram mot mig, ”har du redan fått den här informationen?”

    Hon sträcker fram en flyer med en QR-kod till en gratis bibelkurs. Innan jag hinner svara ”eeeh… nej…?” fortsätter hon med att fråga, ”vad tycker du om allt som händer nu?”

    ”Oj, tuff fråga”, tänker jag och ångrar plötsligt att jag inte läste tidningen samma morgon.

    När hon ser att jag famlar efter orden fattar hon åter tag om taktpinnen och dyker ner i en förklaring att Jehovas (Guds) plan är att skapa en regering, med Jesus som ledare, som ersätter alla regeringar och sätter punkt för alla krig. Hon öppnar upp bibel-appen på sin mobil och läser ur Johannes (Lukas?). När hon har läst klart tittar hon upp på mig med en blick som säger att Johannes just ställde utom rimligt tvivel att den som inbillar sig något annat lever under en sten.

    (Jag letar efter sätt att lätta upp stämningen och säger: ”jag visste inte att Gud ligger så långt fram i digitaliseringen”.)

    När vi skiljs åt känner jag mig överkörd och märker att jag inte andats på länge. Ska Jesus ersätta Kristersson? Vart står han i klimatfrågan? Vad ska jag handla till middag?

  • Ur led är tiden

    En äldre herre stoppar nästan helt upp en trång passage i matbutiken. Inte alls för att ställa till besvär. Hans tempo är ett annat än det som i övrigt råder i matbutiken strax innan klockan fyra på eftermiddagen. Visserligen har inte efter-kontorstids-hysterin inletts än, men butiken är full av stressade småbarnsföräldrar som nyss har hämtat på dagis och måste hinna hem innan familjen kollapsar av låga blodsockervärden. Den äldre herren har inte samma incitament att hålla uppe tempot. Inte heller fysiken.

    Mot slutet av passagen möter han en yngre kille från personalen. Herren visar sig vara en regelbunden besökare för han ger ifrån sig ett “Hej!” när han ser killen, och killen svarar engagerat “Tjena, läget?”. Och mer av en inbjudan till att öppna upp behöver inte herren: “Tack som frågar, det är inte så bra, jag har varit sjuk, men nu kan jag i alla fall ta mig ut.” Han säger detta samtidigt som han stannar upp och vrider kroppen och rullatorn 180 grader för att kunna samtala vidare med killen från personalen.

    Och det är först när han har avslutat manövern som han inser att killen har försvunnit vidare genom passagen. Det enda han ser är tre barnvagnsförare som vill komma fram till mejerierna.

    Det är röd gubbe. Framför mig vid övergångsstället står en herre och en yngre man. Herren låter blicken vandra medan han väntar på grönt. Mannen lyssnar på musik. Till slut landar herrens blick på mannen och hänger kvar där. Efter några sekunders begrundan tar han sats: “Ursäkta?”.

    Hörlurarnas enorma kåpor med avancerad noise canceling skapar en ljudets Berlinmur och herrens ord dör ut långt innan de når mannens trumhinnor. Han försöker igen: “Ursäkta?”.

    Fortfarande ingen reaktion. Han byter kommunikationsmetod och knackar mannen på axeln. Mannen lyfter bort ena kåpan från örat och duttar på den två gånger med ett finger.

    “Ursäkta?” upprepar herren.
    Det blir grönt och mannen börjar gå, “Ja?”.
    Herren skyndar efter, “Lyssnar du i dom där?"
    "Ja."
    "På ljud alltså?"
    "Ja?"
    "Men det är ju ingen sladd?”
    Mannen ser ut som om herren talar ett okänt språk. Herren förtydligar, “Hur får du in ljudet i dom där? Det är ju ingen sladd?"
    "Aha, nä, asså det är bluetooth."
    "Vadå?”

    De har hunnit över vägen och herren stannar upp. Mannen lyfter tillbaka kåpan på örat, duttar på den två gånger med ett finger och rinner vidare längs gatan.

  • I flygstolen

    Rad 31, fönsterplats. En man sitter i min stol. Jag tittar på honom, han tittar oförstående på sin biljett och det går några sekunder innan poletten trillar ner för honom att säte D är i gången och inte vid fönstret. Mannen i mittenssätet tittar på oss båda innan han (med samma entusiasm som en tonåring som tvingas bädda sin säng) reser på sig och låter oss sätta oss på rätt stol.

    Jag respekterar mannen i mittensolens reaktion. Jag hade gjort något liknande. Men snart ska min respekt övergå i ett passiv-aggressivt förakt.

    Den första mannen, som har förpassats till sätet närmast gången, upptäcker att fönsterplatsen på raden bakom är ledig. Han rafsar ihop sina saker och tar sätet innan någon annan hinner upptäcka det som skulle kunne framstå som “för bra för att vara sant”. Jag känner hans knän i min rygg medan han gör sig hemmastadd. Blundar, andas.

    Och på tal om “för bra för att vara sant”, är det just en sådan situation som har uppstått för mig och mannen i mittensälet. Tre män har blivit två. En ocean av utrymme att sprida ut sig på. Jag väntar på att han ska byta stol men inga tecken på rörelse. Jag intalar mig själv att han avvaktar tills att vi kommer upp i luften. Men han sitter kvar. Somnar.

    Hur kan man somna i mittensätet?

    Jag försöker läsa men kan inte fokusera på orden. Tre timmar kvar i luften.

  • Vår i Barcelona

    En gång leder dig från promenadsträcket till stranden. Precis vid mynningen, där stranden öppnar upp sig och havets oändlighet slår dig i ansiktet, ligger ett nudistpar. En solbränd välkomstkommitté vars ögon suger tag i dina och möter dig med ett leende som viskar ta av dig dina kläder och lägg dig vid min sida. Att det är det du innerst inne vill om du bara frigör dig från alla hämningar samhället har tvingat på dig.

    Deras stereo spelar Sacrifice med Elton John.

    It’s a human sign
    When things go wrong
    When the scent of her lingers
    And temptation’s strong

    Mannen ställer sig upp och gungar till musiken. Hans manlighet vajar i havsbrisen.

    Into the boundary
    Of each married man
    Sweet deceit comes calling
    And negativity lands