Som småbarnsförälder har man generellt sett tre möjligheter till ensamtid:
- Att komma på att man har glömt köpa något på ICA och erbjuda sig att ”snabbt springa till butiken och köpa det” (efterföljt av en lätt suck och ”ja, det är lugnt… jag fixar det”).
- Att gå upp tidigt eller gå och lägga sig sent (även om agerande som ytterligare begränsar sömnen ska övervägas med varsamhet).
- Att gå på toa.
Men om några dagar står Jupiter i vinkel till Mars, vilket (om man kan sin astrologi) innebär att jag har två hela dygn av ensamtid. 48 timmar mitt i veckan utan jobb och barn.
Ett vitt papper.
Det här är ingen nyhet för mig, allt blev klart för flera månader sedan. Men det som då var för abstrakt för att ägna en djupare tanke, har nu blivit en realitet. En möjlighet att göra allt det där…
Dricka en bärs med vänner.
Se den där ganska långa och ganska gamla filmen som jag aldrig lyckas skohorna in på vår ”att se”-lista till våra filmkvällar på söndagar.
Spela en golfrunda.
Cykla till Söder.
Läsa klart min bok så att jag kan börja på den där andra boken som verkar riktigt bra.
Jag börjar så några frön som eventuellt kan gro till schemapunkter under mina 48 timmar. Någon säger ”ja, jag kan tänka mig en golfrunda”, någon säger ”ja, vi tar en bärs”.
Och ungefär där vänder det.
När skisser börjar ta form på mitt vita papper omvandlas den otroliga möjligheten till skuld, beslutsångest och en stänk av klaustrofobi. Varje dörr som öppnas innebär att tre stängs. Och tänk om jag går in genom fel dörr. Jag har ett ansvar mot mig själv och alla runtomkring mig, min familj, att inte gå in genom fel dörr.
Om jag ska spela golf måste jag spela bra.
Om jag ska se en film får det inte vara något massproducerat Netflix-strunt eller Jacob Elordi i huvudrollen.
Om jag ska cykla till Söder måste jag ruttoptimera och inte hamna på tidsödslande bakgator.
Om jag ska dricka öl måste den vara av rätt sort, serveras i ett bra glas och ha precis rätt temperatur.
Jag tittar ner på mitt inte längre helt vita papper. Vad ska jag ta mig till?