Sjukhus, grå plastgolv, långa korridorer. Långt borta ser jag en i personalen gå in i ett rum, annars tomt. Det piper till från en maskin.
En nära gör sig redo att ta klivet. Eller är det vi som gör oss redo? Han ser redo ut. En dotter står vid sängens sida, ”det är inte det här jag ska minnas”.
Jag minns en vits som drogs från tid till annan:
Kålle och Ossbon kommer hem från bolaget med en kvarting. Innanför dörren står Adas skor och ett par herrskor.
”Ääee, fan”, säger Ossbon och tittar på Kålle, ”Ada har herrbesök, ska du inte gå upp och säga te han?”
”E du klok? Tre på en kvarting?”
Och en till:
”Dô, dina byxor.”
”Aa vadå?”
”Är dom inte lite trånga?”
”Tycker du?”
”Aa, dom är inge vidare.”
Och en middag på tu man hand på Cassi. Jag gör mig redo att beställa Steak Minute och pommes när kvinnan i personalen tar över: ”Hej Leif, det var länge sedan, vi har saknat dig.” Sedan tittar hon på mig för att ta emot min beställning, men jag tittar på Leif. Min nya idol.
Maskinen piper till igen. Några rader från en Håkan-låt kommer tillbaka.
Där under träden
Bakom stängslet
Finns en stig för dig
Fortsätt
Nu är det minnena som får fortsätta. Och jag har nog hittat mina.
Ha de gott, Leif.