Rad 31, fönsterplats. En man sitter i min stol. Jag tittar på honom, han tittar oförstående på sin biljett och det går några sekunder innan poletten trillar ner för honom att säte D är i gången och inte vid fönstret. Mannen i mittenssätet tittar på oss båda innan han (med samma entusiasm som en tonåring som tvingas bädda sin säng) reser på sig och låter oss sätta oss på rätt stol.
Jag respekterar mannen i mittensolens reaktion. Jag hade gjort något liknande. Men snart ska min respekt övergå i ett passiv-aggressivt förakt.
Den första mannen, som har förpassats till sätet närmast gången, upptäcker att fönsterplatsen på raden bakom är ledig. Han rafsar ihop sina saker och tar sätet innan någon annan hinner upptäcka det som skulle kunne framstå som “för bra för att vara sant”. Jag känner hans knän i min rygg medan han gör sig hemmastadd. Blundar, andas.
Och på tal om “för bra för att vara sant”, är det just en sådan situation som har uppstått för mig och mannen i mittensälet. Tre män har blivit två. En ocean av utrymme att sprida ut sig på. Jag väntar på att han ska byta stol men inga tecken på rörelse. Jag intalar mig själv att han avvaktar tills att vi kommer upp i luften. Men han sitter kvar. Somnar.
Hur kan man somna i mittensätet?
Jag försöker läsa men kan inte fokusera på orden. Tre timmar kvar i luften.