Det är höst och kollegorna åker på konferens. Personer som inte setts sedan senaste gången det begav sig återförenas.
”Tjena.”
”Hej, allt bra?”
”Jomen det är bra, hur är det med dig?”
”Jodå, det är full fart.”
”Ja, det är mycket att stå i.”
”Ja, man känner att man lever. Men det är kul, vi har bra grejer på gång.”
”Ja, det finns många möjligheter där ute.”
”Ja, vi måste bara fokusera på rätt saker.”
”Ja, det är lätt att man har för många hattar samtidigt.”
”Jag vet inte hur man ska hinna med allt.”
”Nej, hösten är så kort, man hinner knappt börja innan det är jul.”
”Det är så bra och viktigt att vi får tid att träffas så här.”
”Håller helt med.”
”Man får en helt annan energi av att ses fysiskt.”
”Hundra procent.”
”Det är människorna som är det viktiga om vi ska lyckas.”
”Så sant.”
”Jag tror att mötet mellan människor kommer bli viktigare och viktigare med AI.”
”Det går inte att automatisera bort.”
Jens smsar Axel och frågar om de ska ses på en drink i baren innan middagen. De garvar lättat när de ser varandra och snart sitter de i varsin fåtölj med ett glas i handen.
”Jag klarar inte av det här.”
”Det är helt otroligt.”
”Är det ingen som kan föra ett normalt samtal utan att låta som en maskin?”
”Helt sjukt. Det är som den där Truman Show.”
”Vilken är det?”
”Du vet, med Jim Carrey.”
”Just det.”
”Jag kommer aldrig ta mig igenom den här middagen.”
”Katastrof.”
Axel tar en klunk av drinken och understryker sin njutning, ”aah”.
Jens tar en klunk han med och båda lutar sig tillbaka i fåtöljen med benen i kors och händerna knutna bakom huvudet. Snart sträcker de sig efter sina glas och tar en klunk till.
”Hur är läget hemma då?” frågar Jens medan han sätter sig till rätta och får händerna på plats bakom huvudet.
”Jodå, det rullar på. Själv då?”
”Jomen bra, ungarna börjar bli stora nu.”
”Ja, det är läskigt hur tiden bara springer iväg.”
”Det känns som i går man stod och bytte blöjor."
"Ja, och nu ser man dem knappt.”
”Helt galet.”