En grupp småkillar leker.
“Jag minns inte Patrik med långt hår.”
“Han är ganska ful.”
Två barn leker i sandlådan. Deras mammor står bredvid.
“Det är så fint ute i Saltis. Vi var där nu i helgen.”
“Jag vet. Men jag hörde nu. Husen där ute är ju 30, 40 miljoner. Minst.”
“Aaa…”
“Ja…”
“Det finns fina ställen i Nacka också.”
“Mmm.”
En man går längs tunnelbanevagnen. Han håller en kopplad hund i ena handen och en korv med bröd i den andra.
Han ser ut som man ofta gör när hunden är livets mittpunkt. Rafsig. Rufsig. Klädd i jordiga toner och väldigt mycket hår i den stickade tröjan.
Med jämna mellanrum tar han en tugga av korven och låter tuggan trilla ur munnen ner på marken så att hunden kan äta upp den.
En kvinna sitter längst bak i bussen och har telefonmöte. Utöver kvinnan, en äldre man och jag är det inte många passagerare.
Kvinnans plan att vinna nya kunder genom partnerskap i fjärran länder fyller upp bussen. Den äldre mannen är röd i ansiktet.
“Jävla…”, han skakar på huvudet, “det var då själva…”
För honom är bussresan en stund av stillsamhet och eftertanke. Inte säljstrategier.
När han kliver av bussen ställer han sig utanför fönstret vid kvinnans plats och blänger på henne. Hon ser honom inte och bussen kör vidare.
Jag känner droppar mot min axel och sträcker ut en hand för att bekräfta att det har börjat regna.
På torget står en ensam man. Mot hans axel vilar en stång med en kubansk flagga. Han blickar ut i luften.
Ett studentflak kör förbi och flakåkarna brölar med till Håkan Hellström:
Res dig efter varje smäll
Du har en ängel på din axel
Din tid kommer
Din tid kommer
Regnet tilltar. Mannen blickar ut i luften.