Som liten kunde Anita se havet mellan tallarna genom köksfönstret. Mellan tallarna fanns en genväg till badplatsen som inte många kände till. Väl där stötte hon ibland på Jan. En dag köpte de glass. Det föll sig liksom naturligt att Anita och Jan skulle leva ihop. När Anitas mamma gick bort flyttade de in i stora huset, pappan sov i lillstugan, nu är pappan också gången.
Första gången Anita hälsade på Susanna, gift Schenström, berättade hon att “familjen ser fram emot att lära känna Anita och hennes make”, och att “vi har tagit hjälp av en arkitekt, min man, Olas, nära vän, för att rita sommarhuset, som vi ska låta bygga, som ska passa in med naturen runtom, och som jag är övertygad om att du kommer tycka om”, och att “ni måste komma förbi på fika när det är klart”.
Nu är tallarna borta. Det är som det är med den saken. Men det händer att Anita tittar ut genom köksfönstret och säger till Jan att “hade det inte passat bättre in med naturen om tallarna hade fått stå kvar?” Då svarar Jan att han inte är så mycket för att tycka vad som passar in bättre eller sämre, men visst var det fina tallar.