En äldre herre stoppar nästan helt upp en trång passage i matbutiken. Inte alls för att ställa till besvär. Hans tempo är ett annat än det som i övrigt råder i matbutiken strax innan klockan fyra på eftermiddagen. Visserligen har inte efter-kontorstids-hysterin inletts än, men butiken är full av stressade småbarnsföräldrar som nyss har hämtat på dagis och måste hinna hem innan familjen kollapsar av låga blodsockervärden. Den äldre herren har inte samma incitament att hålla uppe tempot. Inte heller fysiken.
Mot slutet av passagen möter han en yngre kille från personalen. Herren visar sig vara en regelbunden besökare för han ger ifrån sig ett “Hej!” när han ser killen, och killen svarar engagerat “Tjena, läget?”. Och mer av en inbjudan till att öppna upp behöver inte herren: “Tack som frågar, det är inte så bra, jag har varit sjuk, men nu kan jag i alla fall ta mig ut.” Han säger detta samtidigt som han stannar upp och vrider kroppen och rullatorn 180 grader för att kunna samtala vidare med killen från personalen.
Och det är först när han har avslutat manövern som han inser att killen har försvunnit vidare genom passagen. Det enda han ser är tre barnvagnsförare som vill komma fram till mejerierna.
Det är röd gubbe. Framför mig vid övergångsstället står en herre och en yngre man. Herren låter blicken vandra medan han väntar på grönt. Mannen lyssnar på musik. Till slut landar herrens blick på mannen och hänger kvar där. Efter några sekunders begrundan tar han sats: “Ursäkta?”.
Hörlurarnas enorma kåpor med avancerad noise canceling skapar en ljudets Berlinmur och herrens ord dör ut långt innan de når mannens trumhinnor. Han försöker igen: “Ursäkta?”.
Fortfarande ingen reaktion. Han byter kommunikationsmetod och knackar mannen på axeln. Mannen lyfter bort ena kåpan från örat och duttar på den två gånger med ett finger.
“Ursäkta?” upprepar herren.
Det blir grönt och mannen börjar gå, “Ja?”.
Herren skyndar efter, “Lyssnar du i dom där?"
"Ja."
"På ljud alltså?"
"Ja?"
"Men det är ju ingen sladd?”
Mannen ser ut som om herren talar ett okänt språk. Herren förtydligar, “Hur får du in ljudet i dom där? Det är ju ingen sladd?"
"Aha, nä, asså det är bluetooth."
"Vadå?”
De har hunnit över vägen och herren stannar upp. Mannen lyfter tillbaka kåpan på örat, duttar på den två gånger med ett finger och rinner vidare längs gatan.